Det här steget är det absolut svåraste. Eller steget innan är nog ännu värre. Det där när man ska ta sig upp från köksbordet eller soffan och faktiskt gå ut genom dörren.
När man väl kommit till gymmet så brukar även den jobbigaste, motvilligaste dag förvandlas till jävlar anamma och endorfinrus.
Och skulle det nu gå lite dåligt, som det ju gör till och från, så är man trots allt ändå ett litet steg närmare målet än innan. Man går ju knappast baklänges i utvecklingen av att gå till gymmet och köra ett halvkasst pass.
Den här veckan har trots urdåligt triceps o bröstpass gått väldigt bra för övriga kroppen. Har grym träningsvärk i hela baksidan och siktar på att få det besvärligt att sätta mig några dagar framöver.
Nu blir det återhämtning med mat och vila resten av dagen!
Så är det ju. Att komma över den där spärren.
SvaraRaderaSamma för mig och stallet. Vet ju att jag älskar det när jag är där (även när jag red själv). Ändå kunde det kännas motigt innan...